Fredag den 6e juni.
Så var det dags. Ett spel för en 30-åring kl 2 på dagen, och det senare kl 8 på kvällen. Med hänsyn till att folk från spelet på dagen kan komma att läsa det här blogginlägget och att många av dem är mina vänner både privat och i arbetet så har jag bestämt att lägga locket på och alltid hänvisa till det som "ett helt vanligt spel" Men en sak kan jag säga, och det är att jag hittills inte haft någon regel om att alkohol i samband med spel är förbjudet. Nu har jag det.
I övrigt betedde sig utrustningarna inte alls som jag ville. Många kletade igen och vissa gick sönder. En sköt t.o.m. slutstycket ut bak genom bössan. Jag trodde inte end att det var möjligt.
Så kom då drabbningen vid spelet kl 8 på kvällen. Jag hade byggt upp en bana och hunnit rengöra nästan alla markörer. Tack för hjälpen ni ungdomar som hjälpte mig. Men nederlaget var dock ett faktum. Från klockan 20.00 och fram till stängningsdags 01.00 hade jag ett konstant tryck av intresserade. Alla som ville hann inte ens spela. Dock var det inte för att de var så oerhört många (även om de var riktigt många) utan för att jag höll ett spel i ca 5 minuter. Sedan rengjorde jag grejjer, torkade kletiga magasin, masker och markörer i ca 20 minuter. 5 minuter spel, 20 minuter rengöring och inre kval. Fy fan!! Alla problemen var tillbaka. Jag var irriterad och det märktes att ungdomarna också var det. Men mer rastlösa. Varför blev det såhär? Fan i helvete!!
Från 20.00 till 01.00 gick jag på fulla varv. Adrenalinet blandades med besvikelse och mygg. Fan FAn FAN!!! Det här var i högsta grad beklagligt. Ja... jo beklagligt. Där, mitt i all besvikelsen över att utrustningen inte fungerade så slog det mig. Jag blev bara ännu mer säker på att det här är min grej. Min dröm jag är menad att följa. Det var kaos, klet och katastrof. Men det var inte tråkigt. Inte för en sekund var det genuint tråkigt!! Det var bara beklagligt att grejjerna inte fungerade. Att jag inte haft tid att lösa problemet. Beklagligt att jag sviker mina kunder med utrustning som inte fungerar. Men inte för en sekund tråkigt!
Otroligt vilken tröst det gav.
Men men. Klockan blev natt, stället stängde och det var bara jag, arrangörerna och 2 miljarder mygg kvar. Det tråkiga med att driva markörer med koldioxid är just att myggor dras till koldioxid. Åh snälla återinför Radar!!
Efter att ha svalt en suovas mer eller mindre hel och städat in allt, som nu mest var likt en enda sölig massa av kläder, markörer, masker, grus och barr, så var det dags att styra fötterna mot sängen. Men inte förrän efter lite re-cappande med min bror, och återställande av en del prylar hit och dit. Jag hade vaknat 08.00 och sedan dess gått mot varvtalsskyddet till 03.30. Hann just så pass uppfatta kudden som kom emot mig innan allt blev svart.
måndag 23 juni 2008
Torsdag den 5e juni
Torsdag den 5e juni.
Ärligt talat minns jag inte riktigt när jag hade tid att tvätta kläderna och rengöra grejjerna inför fredagens eldprov vilket skulle komma att innefatta två spel på samma dag. Men jag är min far oerhört tacksam för att han ställer upp och hjälper till att tvätta och hänga kläder. Utan hans hjälp hade jag nog fått skippa det här med sömn helt och hållet. På torsdagen var det i övrigt dags för spelning med Catch 22 på 9ornas avslutning på Spahotellet Källan i Åmliden. Det har blivit lite av en tradition, och jag tycker att vi gjorde en kanonspelning. Även om vi hade väldigt begränsad repertoar p.g.a. en för dagen inhyrd basist. Men det var det värt. Jag tror vi var lika uppskattade som maten. Och maten på Källan är alltid i toppklass!
Ärligt talat minns jag inte riktigt när jag hade tid att tvätta kläderna och rengöra grejjerna inför fredagens eldprov vilket skulle komma att innefatta två spel på samma dag. Men jag är min far oerhört tacksam för att han ställer upp och hjälper till att tvätta och hänga kläder. Utan hans hjälp hade jag nog fått skippa det här med sömn helt och hållet. På torsdagen var det i övrigt dags för spelning med Catch 22 på 9ornas avslutning på Spahotellet Källan i Åmliden. Det har blivit lite av en tradition, och jag tycker att vi gjorde en kanonspelning. Även om vi hade väldigt begränsad repertoar p.g.a. en för dagen inhyrd basist. Men det var det värt. Jag tror vi var lika uppskattade som maten. Och maten på Källan är alltid i toppklass!
Onsdag den 4e juni.
Onsdag den 4e juni.
Återigen på fabriken rev rastlöshetens klor längs ryggen i samma takt som klockans visare verkade ha drabbats av Alzheimers och glömt vad de hade för uppgift. Att gå framåt. Men otroligt nog har allt ett slut, och så även arbetsdar. Iväg till Skellefteå för att hålla spel.
Success!! Det var mycket lyckat, och väldigt få markörer mjukglassade. Jag var nöjd. Jag hade löst problemet. Mina kunder var nöjda och grejjerna funkade fint! Yes! I övrigt var det ett mycket trevligt spel där den mest uppskattade spelstilen tycktes vara "Konvoj" När ena laget skall ta sig från punkt A till punkt B utan att en målperson blir träffad, och det andra laget sprider ut sig för anfall, bakhåll och fula knep. En mycket lyckad kväll och jag var glad när jag körde hemåt.
Återigen på fabriken rev rastlöshetens klor längs ryggen i samma takt som klockans visare verkade ha drabbats av Alzheimers och glömt vad de hade för uppgift. Att gå framåt. Men otroligt nog har allt ett slut, och så även arbetsdar. Iväg till Skellefteå för att hålla spel.
Success!! Det var mycket lyckat, och väldigt få markörer mjukglassade. Jag var nöjd. Jag hade löst problemet. Mina kunder var nöjda och grejjerna funkade fint! Yes! I övrigt var det ett mycket trevligt spel där den mest uppskattade spelstilen tycktes vara "Konvoj" När ena laget skall ta sig från punkt A till punkt B utan att en målperson blir träffad, och det andra laget sprider ut sig för anfall, bakhåll och fula knep. En mycket lyckad kväll och jag var glad när jag körde hemåt.
Tisdag den 3e juni.
Tisdag den 3e juni.
Efter en lång och onödigt intetsägande dag på kreativitetens bromskloss, former known as Norsjöfönster, så fick jag genast bege mig till Skellefteå för att till onsdagen hitta ett lämpligt område att spela på för ett gäng från schtaan. Lyckan log emot mig när jag genast hittade ett trevligt område, och nästan lika genast hittade två, till en början inte fullt lika trevliga, markägare. Men när dom hört mitt ärende och övertygats om att jag inte var nån som snokade efter saker att stjäla så blev dom väldigt samarbetsvilliga och gav sitt tillåtande för mig att hålla spelet där. Jag är dem evinnerligt tacksam, för annars hade jag nog fått leta halva natten. Så med lite lycka i ryggsäcken körde jag hemåt. Men fortfarande med frågan malandes i huvudet. "Vad gör jag om det funkar lika dåligt i morgon?"
Efter en lång och onödigt intetsägande dag på kreativitetens bromskloss, former known as Norsjöfönster, så fick jag genast bege mig till Skellefteå för att till onsdagen hitta ett lämpligt område att spela på för ett gäng från schtaan. Lyckan log emot mig när jag genast hittade ett trevligt område, och nästan lika genast hittade två, till en början inte fullt lika trevliga, markägare. Men när dom hört mitt ärende och övertygats om att jag inte var nån som snokade efter saker att stjäla så blev dom väldigt samarbetsvilliga och gav sitt tillåtande för mig att hålla spelet där. Jag är dem evinnerligt tacksam, för annars hade jag nog fått leta halva natten. Så med lite lycka i ryggsäcken körde jag hemåt. Men fortfarande med frågan malandes i huvudet. "Vad gör jag om det funkar lika dåligt i morgon?"
Måndag den 2a juni.
Måndag den 2a juni.
Skolavslutning och en grupp på 20 elever från Träindustriprogrammet på Norsjö Gymnasium. First blood för de nya Paintballmarkörerna.
Total katastrof enligt mig.
Bössorna klippte boll, geggade igen, skruvar rallade lös, mer gegga, mer färg, mer rengöring. Och en massa kasserad boll. De senaste åren när jag kört mina trogna Tippmann A-5 så har jag max kasserat kanske 200 boll. Bara på den här dagen kasserade jag nog en hel låda. Ca 2.000 boll. Varför? Hur kunde det bli såhär? Jag är bekant med den här bösstypen, varför beter de sig såhär helt plötsligt?
Nåväl. Åter till ritbordet. För att få lägre profil och mindre träffyta på bössorna så hade jag dragit fast alla vanliga VL200 magasin direkt på Feed-necken med slangklammer. I vanliga fall sätter man ett rör i hårdplast mellan kallat Elbow. Jag tyckte att det var onödigt och bräckligt. Men jag har haft fatalt fel förr.
Detta lilla plaströr har två hål borrade för att släppa ut överflödigt tryck som skickas tillbaka upp i magasinet när man avfyrar markören. Denna "gaspuff" blev utan dessa hål så kraftig att den förmodligen skickade kulor tillbaka ända upp i magasinet och knäckte dem där. När så nästa kula blev kladdig och bara segade sig ner så hann bara halva ner innan slutstycket kom och "kladd" bara skickade mer gegga ut genom pipan och upp i magasinet. Den geggiga onda cirkeln är igång.
Sagt och gjort. Efter beräknade 20.000 svordomsramsor inombords, och en massa squee-geeande så var det bara att hacka i sig. Elbowen behövs.
Så när måndagen den 2 juni var avklarad så väntade som vanligt en massa tvättande, rengörande, skruvande och återfastsättande av Elbow-röret. Detta skulle visa sig vara bara en del av lösningen. Men den överflödiga gasen kommer i alla fall ut, och bollarna får även lite högre fallhöjd vilket innebär högre tryck uppifrån magasinet och inte lika stor benägenhet att studsa upp igen. Men den natten blev det inte mycket sömn. Frågan malde i huvudet konstant. "Vad fan gör jag?" Man vill inte köpa utrustning för ca 50.000 och upptäcka att den fungerar sug-dåligt.
Skolavslutning och en grupp på 20 elever från Träindustriprogrammet på Norsjö Gymnasium. First blood för de nya Paintballmarkörerna.
Total katastrof enligt mig.
Bössorna klippte boll, geggade igen, skruvar rallade lös, mer gegga, mer färg, mer rengöring. Och en massa kasserad boll. De senaste åren när jag kört mina trogna Tippmann A-5 så har jag max kasserat kanske 200 boll. Bara på den här dagen kasserade jag nog en hel låda. Ca 2.000 boll. Varför? Hur kunde det bli såhär? Jag är bekant med den här bösstypen, varför beter de sig såhär helt plötsligt?
Nåväl. Åter till ritbordet. För att få lägre profil och mindre träffyta på bössorna så hade jag dragit fast alla vanliga VL200 magasin direkt på Feed-necken med slangklammer. I vanliga fall sätter man ett rör i hårdplast mellan kallat Elbow. Jag tyckte att det var onödigt och bräckligt. Men jag har haft fatalt fel förr.
Detta lilla plaströr har två hål borrade för att släppa ut överflödigt tryck som skickas tillbaka upp i magasinet när man avfyrar markören. Denna "gaspuff" blev utan dessa hål så kraftig att den förmodligen skickade kulor tillbaka ända upp i magasinet och knäckte dem där. När så nästa kula blev kladdig och bara segade sig ner så hann bara halva ner innan slutstycket kom och "kladd" bara skickade mer gegga ut genom pipan och upp i magasinet. Den geggiga onda cirkeln är igång.
Sagt och gjort. Efter beräknade 20.000 svordomsramsor inombords, och en massa squee-geeande så var det bara att hacka i sig. Elbowen behövs.
Så när måndagen den 2 juni var avklarad så väntade som vanligt en massa tvättande, rengörande, skruvande och återfastsättande av Elbow-röret. Detta skulle visa sig vara bara en del av lösningen. Men den överflödiga gasen kommer i alla fall ut, och bollarna får även lite högre fallhöjd vilket innebär högre tryck uppifrån magasinet och inte lika stor benägenhet att studsa upp igen. Men den natten blev det inte mycket sömn. Frågan malde i huvudet konstant. "Vad fan gör jag?" Man vill inte köpa utrustning för ca 50.000 och upptäcka att den fungerar sug-dåligt.
Har just hunnit ikapp mig själv för en stund!
Här börjar historien om min fullspäckade vecka. Ni kan läsa dag för dag, så ni får väl scrolla uppåt och helt enkelt greppa konceptet.
*pheeew*
Fy fasen säger jag bara! Den senaste tiden har varit så fullproppad med saker att göra att jag har inte haft tid att ägna den här bloggen någon endaste liten tanke. Men men. Bättre sent än allvar.
Var ska jag börja då? Hmm. Kanske vid dödsveckan som verkligen kändes i kroppen efteråt. Det hela började väl den 2a juni.
Jag hade fått tag på alla de nya Paintballutrustningarna och tillbringade ca 3 dagar till att fixa dem i ordning. Efter att ha deltagit på en fritidsmässa här i Norsjö halva lördagen den 31a maj, för att sedan rusha iväg till Risliden på ett filmjobb så begav jag mig sedan till en uppfräschande week-end på Piteå Havsbad. Detta genom en fribiljett vi erhållit när vi var där och spelade med Catch 22.
Hade jag vetat hur dålig den helgen skulle bli så hade jag nog stannat hemma. Kom sent till en kall och nästan undanstädad buffé, dålig underhållning med nästan ingen volym, medelåldern på publiken låg nog kring strecket 55, så när "discot" sen drog igång så var det 30 pers kvar i festlokalen, och den s.k. DJ'n snurrade uteslutande dansband i spelaren.
Man kan faktiskt bli deprimerad för mindre.
Men men. Gratis är gott och efter en natts god sömn så tillbringade jag dagen med att gå runt i byggnaden "skeppet" intill Piteå Havsbad, såg lite 3D bio (helt ensam i bion för övrigt, biomaskinisten hade nåt syrligt i blicken när jag kom) för att sedan bege mig hemåt. I kroppen stärkt för att mötas av tidigare nämnda måndag. Härefter får ni väl enligt bloggens uppbyggnad scrolla uppåt. Typ.
*pheeew*
Fy fasen säger jag bara! Den senaste tiden har varit så fullproppad med saker att göra att jag har inte haft tid att ägna den här bloggen någon endaste liten tanke. Men men. Bättre sent än allvar.
Var ska jag börja då? Hmm. Kanske vid dödsveckan som verkligen kändes i kroppen efteråt. Det hela började väl den 2a juni.
Jag hade fått tag på alla de nya Paintballutrustningarna och tillbringade ca 3 dagar till att fixa dem i ordning. Efter att ha deltagit på en fritidsmässa här i Norsjö halva lördagen den 31a maj, för att sedan rusha iväg till Risliden på ett filmjobb så begav jag mig sedan till en uppfräschande week-end på Piteå Havsbad. Detta genom en fribiljett vi erhållit när vi var där och spelade med Catch 22.
Hade jag vetat hur dålig den helgen skulle bli så hade jag nog stannat hemma. Kom sent till en kall och nästan undanstädad buffé, dålig underhållning med nästan ingen volym, medelåldern på publiken låg nog kring strecket 55, så när "discot" sen drog igång så var det 30 pers kvar i festlokalen, och den s.k. DJ'n snurrade uteslutande dansband i spelaren.
Man kan faktiskt bli deprimerad för mindre.
Men men. Gratis är gott och efter en natts god sömn så tillbringade jag dagen med att gå runt i byggnaden "skeppet" intill Piteå Havsbad, såg lite 3D bio (helt ensam i bion för övrigt, biomaskinisten hade nåt syrligt i blicken när jag kom) för att sedan bege mig hemåt. I kroppen stärkt för att mötas av tidigare nämnda måndag. Härefter får ni väl enligt bloggens uppbyggnad scrolla uppåt. Typ.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
